Vägen till nobelpris – betydelsen av en stark forskningsmiljö

Publicerad: 2020-12-10

Idag gläds vi i Sverige åt Nobelpriset till Emmanuelle Charpentier. Hon är i och för sig fransyska, men gjorde den Nobel-prisade forskningen på Umeå universitet.

Berättelsen om Emmanuelles framgång visar på vikten av stark grundforskning och att vi i Sverige kan erbjuda en miljö som möjliggör banbrytande forskning. En förutsättning för att Umeå universitet kunde rekrytera Emmanuelle var den starka forskningsmiljön med en centrumbildning inom mikrobiologisk forskning och de goda förutsättningarna som MIMS kan erbjuda internationellt framstående unga forskare.

Vi vill bjuda på en kort berättelse om detta, genom kommentarer från personer som arbetade med att skapa miljön och var Emmanuelles medarbetare.

Rekryteringen av Emmanuelle

Det var flera saker som tillsammans gjorde det möjligt för Umeå universitet att rekrytera Emmanuelle år 2008.

År 2006 utlyste Vetenskapsrådet (VR) en satsning på ett molekylärmedicinskt laboratorium som skulle sättas upp med samma premisser som EMBL, ett av världens ledande forskningsinstitut. Det innebar att man skulle satsa på unga forskare som skulle få sätta ihop sin egen forskargrupp. Dessa forskare skulle få ett fem-årskontrakt och resurser för infrastruktur och personal, med syftet att forskarna snabbt skulle kunna fokusera helt på det de ville forska på.

I tävlan med andra universitet blev Umeå universitet utvalda av VR att bli en svensk EMBL-nod. En avgörande faktor för att Umeå vann var att flera ledande forskare redan några år innan hade etablerat en tvärvetenskaplig, virtuell, centrumbildning inom mikrobiologisk forskning; UCMR.

 

”Vi kunde beskriva hur vi arbetade mycket i tvärvetenskapliga och internationella samarbeten, vilket gjorde att vi kunde ligga i framkant inom bland annat forskning om antibiotikaresistens. Vi stack ut hakan med visionen om ökad excellens i forskningen och ville rekrytera internationellt och stärka miljön med nya unga forskare”, berättar Bernt Eric Uhlin, som var föreståndare för UCMR och MIMS.

 

I nästa steg var det viktigt att få duktiga forskare att söka tjänsterna. De annonserade internationellt, inte minst via EMBLs nätverk. Att Umeå universitet nu skulle bli en partner till EMBL omnämndes också bland annat i tidskriften Nature, vilket gjorde att många fick upp ögonen för tjänsterna.

 

Fotograf: Mattias Petterson

 

Jörgen Johansson, vid den tiden en ung forskare vid Umeå universitet, hade lärt känna Emmanuelle via ett EU-finansierat forskningsnätverk och när tjänsterna släpptes uppmanade han henne att söka.

 

”Jag berättade om den starka forskningsmiljön på UCMR och fördelarna med MIMS-modellen. Det som erbjuds via den var en kopia av EMBL i Heidelberg, där gruppledare får pengar i fem år för egen lön och för några medarbetare. Det skapar möjligheten att tidigt i karriären fokusera helt på forskningen och testa sina idéer. Sen har forskaren möjlighet att söka för fyra år till, om man uppnår ett antal kriterier.”

 

MIMS är en institutsliknande forskningsenhet inom ramen för UCMR och erbjudandet som följde med de tidsbegränsade forskartjänsterna var en avsevärd förstärkning i jämförelse med vad som tidigare var ”normal” möjlighet för en ung forskares karriäruppbyggnad.

 

”Det är oerhört viktigt vad man har för universitetsledning, konstaterar Bernt Att de förstår och stödjer såna här tankar. UCMR och MIMS var bottom-up-initiativ, drivet av forskningen. Jag och mina kollegor såg möjligheterna med de satsningar som VR erbjöd, inte minst att bli en partner till EMBL som ju bedriver forskning på högsta nivå och som rekryterar med fokus helt på forskning. ”

 

Emmanuelle skickade in sin ansökan, i likhet med en stor mängd andra forskare.

 

”Vid granskningen av ansökningarna låg den internationella panelens fokus på vilka kandidater som var mest intressanta vad gällde redan utförd forskning, nytänk och vision”, förklarar Bernt Eric.

 

 

Den 25e januari 2008 var det dags för intervjuer i Umeå med tio utvalda kandidater, däribland Emmanuelle. Hon förklarade hur hon ville utveckla sin forskning på små RNA-molekyler och deras roll i reglering av gener i bakterier och vann panelens gillande. Tillsammans med två andra av de tio fick, och accepterade, hon MIMS-erbjudandet att forska vid UCMR. Samma år erhöll UCMR det 10-åriga Linnéstödet från VR som nationellt Centre of Excellence.

 

”Emmanuelle och de andra kom för att de var lockade av den vetenskapliga basmiljöns möjligheter, i form av UCMR”, konstaterar Bernt Eric.

 

Den första rekryterade MIMS-gruppledarna: Andrei Chabes, Jörgen Johansson, Niklas Arnberg, Constantin Urban, och Emmanuelle Charpentier Fotograf: Mattias Petterson

Emmanuelles första tid i Umeå

Emmanuelle startade sitt förordnande i Umeå i december 2008. Hon kunde börja rekrytera personal till sitt labb redan innan hon var på plats, vilket gjorde att hon kom igång med forskningen direkt när hon flyttade till Umeå. Det inkluderade ett särskilt stöd från Kempestiftelserna som gjorde det möjligt att rekrytera post-docs till hennes grupp tidigt.

 

”Emmanuelle var mycket entusiastisk över att starta upp sin forskargrupp och kom snabbt in i andra forskares arbeten också, både via reguljära seminarier, vår informella journalklubb och vid kaffeapparaten”, berättar Bernt Eric.

 

Bernt Eric och hans kollegor i MIMS ledning satsade på att Emmanuelle och de andra gruppledarna skulle kunna interagera med andra UCMR-forskare i så hög grad som möjligt, så att även andra på Umeå universitet skulle kunna dra nytta av satsningen. En del av detta var journalklubben där de varje vecka diskuterade forskningsframsteg, internationella och deras egna. Det gjorde det möjligt för andra forskare att följa hennes arbete och hur hypoteserna ändrades och utvecklades vidare.

 

”I och med att jag och Emmanuelle fick gruppledartjänster på MIMS samtidigt så fortsatte vårt samarbete, även om vi inte jobbade med samma projekt. Jag minns hur nöjd Emmanuelle var över att få tänka i lugn och ro här, på ett sätt som hon inte fått möjlighet att göra förut”, berättar Jörgen.

 

Fotograf: Hallbauer & Fioretti

Emmanuelles genombrott

En enstaka tidpunkt för Emmanuelles genombrott är svår att peka ut eftersom forskningen, som brukligt är, utvecklades över tid och viktiga pusselbitars roll ofta blir klarlagda efterhand. Hon jobbade med Crispr rätt tidigt och då var det särskilt med utgångspunkt från analyser av vissa RNA-molekyler som identifierats i bakterien Streptococcus pyogenes där Crispr utgör en del av ett försvar mot virus som kan angripa bakterien.

Emmanuelle och hennes medarbetare publicerade i mars 2011 i tidskriften Nature en första artikel som beskrev rön om nyupptäckta små RNA molekylers roll för Crispr/Cas hos streptokocckbakterien. Ungefär vid tidpunkten för denna publicering deltog Emmanuelle i en internationell konferens där hon bland andra träffade Jennifer Doudna och de kom då överens om att starta ett forskningssamarbete om ytterligare detaljer hur Crispr/Cas fungerade.

 

Fotograf: Hallbauer & Fioretti

 

Emmanuelles första gemensamma artikel med Jennifer Doudna publicerades i augusti 2012 i tidskriften Science och då presenterades studierna som direkt visade hur Crispr/Cas kunde användas som en ”gensax”.

 

”Det dröjde nog ett tag innan vi andra riktigt förstod hur stort det var, även om vi tyckte det var häftigt. Men ganska snabbt efter publikationen i Science så började det komma andra artiklar som använt sig av tekniken. Då förstod man hur stort det verkligen skulle bli och då sa jag; hon kommer få Nobelpris inom fem år”, minns Jörgen.

 

I samband med att Emmanuelles MIMS-stöd närmade sig 5 årsutvärderingen blev hon erbjuden att etablera en ny forskningsavdelning vid ett Helmholtz-institut för infektionsforskning i Braunschweig, Tyskland. Hon flyttade dit 2013 samtidigt som några medarbetare stannade kvar i labbet som hon fortsatte att leda i Umeå.  Även när Emmanuelle flyttade till Berlin hösten 2015 som Director vid ett Max Planck institut hade hon kvar medarbetare i Umeå och hon blev knuten till UCMR som gästprofessor under åren 2014-2017. Så sent som i december 2018 disputerade en av hennes doktorander i Umeå.

Emmanuelle tilldelades år 2015 också Umeå Universitets Jubileumspris, The MIMS Excellence by Choice Postdoctoral Programme (EC står också för Emmanuelle Charpentier), som genom en gemensam donation från Kempe- och Wallenbergstiftelserna möjliggjorde att unga forskare från andra länder under Emmanuelles ledning kunde erbjudas tvååriga PostDoc stipendier för forskningsstudier vid Umeå universitet under åren 2017 – 2020.

 

Emmanuelle tar emot Umeå universitets jubileumspris av Kungen. Fotograf: Johan Gunséus

Framgången och värdet av forskningen

Tack vare den nya kunskap som Emmanuelle, tillsammans med Jennifer Doudna, utvecklat kan forskare med hög precision nu förändra arvsmassan i djur, växter och mikroorganismer. Tekniken har revolutionerat de molekylära livsvetenskaperna, bidrar till nya cancerterapier och kan göra verklighet av drömmen om att bota ärftliga sjukdomar.

Till exempel pågår försök att bota ärftlig blindhet och att behandla olika blodsjukdomar med patientens egen modifierade benmärg. Tekniken har även framgångsrikt använts för att ändra den genetisk koden för HIV och på så sätt kommit åt det gömda vilande virus som hittills gjort det omöjligt att bota sjukdomen.

 

”Det här är grundforskning i sitt esse. Man hade aldrig kunnat komma på det här utan grundforskning. Det är där de riktigt stora stegen tas”, konstaterar Jörgen.

 

 

Emmanuelles upptäckt anses av många vara det största som hänt molekylärbiologin sen Watson och Crick fick nobelpriset 1962 för att ha identifierat DNA-molekylens struktur. Hon har fått en stor mängd priser och utmärkelser från hela världen över årens lopp och nu får hon alltså Nobelpriset, som av många ses som det mest prestigefyllda en forskare kan få.

Vi gläds med Emmanuelle och hoppas på fortsatt starka forskningsmiljöer i Sverige för att fler skarpa hjärnor ska få möjlighet att bidra till den kunskap vi alla behöver, nu och för framtiden.

Foto från år 2016 då Emmanuelle tilldelades Forska!Sveriges forskarutmärkelse